Onsjökärret 070620
Idag valde jag att ta med min nya trebensstol och stativet. Jag hade valt ut en plats och planerad att sitta där och studera ormarnas rörelser.
Strax innan platsen ställde jag in stativet. Jag smög fram till min position satte försiktigt fram stativet och trebensstolen och satte mig tillrätta. Det blev kanon. Det visade sig att fyra snokar gästade den s.k. favoritplatsen.
Pilarna pekar mot respektive snokhuvud.
Eftersom jag satt utmed en grusad gångväg och här brukar vara ganska så trafikerat med flanörer och motionärer så insåg jag att jag utgjorde en slags sockerbit.
Ett par skyndade förbi stannad bara och tittade lite snabbt och undrade vad jag gjorde. Sedan kom det en äldre herre. Jag har träffat honom förut och diskuterat ormar.
Han ställde sig bredvid och kikade nyfiket. Frågade vad jag såg. Jag pekade och berättade att där ligger fyra snokar huller om buller.
Han lutar sig fram lite, kisar med ögonen, trampar lite med fötterna. - "Ja, nu ser jag dem, hur många var det sa du?" Jag svarar, - "Det var fyra, nu är det tre." Han fortsätter att titta intensivt och flyttar sig lite och så undrar han. - "Det är svårt att se men sa du att det var tre nu?" - "Ja, jag sa det men nu är det bara två kvar.", informerar jag, lite smått road och fortsätter: - "Ja de är skygga, de känner när du rör på dig." Han rätar på sig, tittar stint in i vasskanten och utbrister: - "Ja se, nu sticker en till!" och fortsätter: - "Ser de bra de där?", jag svarar: - "Inte så jättebra, de litar mer på lukten och känseln. De ser dock bättre än huggormar. Huggormar har däremot en suverän nattsyn." - "Jaha du, ja nu är det bara en kvar, och så ligger den en lite längre bort där.", säger han och pekar med hela armen och fortsätter sedan: - "Ja nu stack den också."
Han står så en stund och tittar sedan säger han tyst: - "Jag ska nog gå nu, jag kanske ska ta av mig skorna och smyga härifrån?" Jag skrattar till och svarar: - "Nej det behövs inte gå bara i vanlig takt det är de vana vid."
Han lämnar mig och jag sitter där och tittar på den enda kvarvarande ormen. Det gjorde inte så mycket. Dels hade jag ju räknat med att bli störd och dels tyckte jag det var riktigt roligt.
Jag samlade ihop mina prylar och spanade lite som jag brukar och såg ytterligare 7 snokar. En fick jag ingen bild på och 5 låg väldigt väl gömda och skymda av en massa grönsaker.
En fick jag dock i en hyfsad vinkel. En blåöga.
Pilen pekar mot huvudet.
Strax innan platsen ställde jag in stativet. Jag smög fram till min position satte försiktigt fram stativet och trebensstolen och satte mig tillrätta. Det blev kanon. Det visade sig att fyra snokar gästade den s.k. favoritplatsen.
Pilarna pekar mot respektive snokhuvud.
Eftersom jag satt utmed en grusad gångväg och här brukar vara ganska så trafikerat med flanörer och motionärer så insåg jag att jag utgjorde en slags sockerbit.
Ett par skyndade förbi stannad bara och tittade lite snabbt och undrade vad jag gjorde. Sedan kom det en äldre herre. Jag har träffat honom förut och diskuterat ormar.
Han ställde sig bredvid och kikade nyfiket. Frågade vad jag såg. Jag pekade och berättade att där ligger fyra snokar huller om buller.
Han lutar sig fram lite, kisar med ögonen, trampar lite med fötterna. - "Ja, nu ser jag dem, hur många var det sa du?" Jag svarar, - "Det var fyra, nu är det tre." Han fortsätter att titta intensivt och flyttar sig lite och så undrar han. - "Det är svårt att se men sa du att det var tre nu?" - "Ja, jag sa det men nu är det bara två kvar.", informerar jag, lite smått road och fortsätter: - "Ja de är skygga, de känner när du rör på dig." Han rätar på sig, tittar stint in i vasskanten och utbrister: - "Ja se, nu sticker en till!" och fortsätter: - "Ser de bra de där?", jag svarar: - "Inte så jättebra, de litar mer på lukten och känseln. De ser dock bättre än huggormar. Huggormar har däremot en suverän nattsyn." - "Jaha du, ja nu är det bara en kvar, och så ligger den en lite längre bort där.", säger han och pekar med hela armen och fortsätter sedan: - "Ja nu stack den också."
Han står så en stund och tittar sedan säger han tyst: - "Jag ska nog gå nu, jag kanske ska ta av mig skorna och smyga härifrån?" Jag skrattar till och svarar: - "Nej det behövs inte gå bara i vanlig takt det är de vana vid."
Han lämnar mig och jag sitter där och tittar på den enda kvarvarande ormen. Det gjorde inte så mycket. Dels hade jag ju räknat med att bli störd och dels tyckte jag det var riktigt roligt.
Jag samlade ihop mina prylar och spanade lite som jag brukar och såg ytterligare 7 snokar. En fick jag ingen bild på och 5 låg väldigt väl gömda och skymda av en massa grönsaker.
En fick jag dock i en hyfsad vinkel. En blåöga.
Pilen pekar mot huvudet.
Kommentarer
Trackback
